viking

Substantiv

viking

  1. plundrare och sjökrigare från Norden under vikingatiden (ca 790-1100 e. Kr.), ibland även om deltagande i sjöfärder från dessa länder med andra syften, exempelvis handel
  2. mer allmänt om invånare i Norden under den aktuella tiden, nordbo
  3. långväga färd, vikingafärd
    De foro i västerviking.

Användning

Definition 2 undviks ofta i vetenskapliga sammanhang och kan ses som direkt vilseledande i det att den antyder en sammanhängande "vikingakultur".

Översättningar
  • engelska: viking (en)
  • esperanto: vikingo
  • finska: viikinki (fi)
  • fornengelska: wícing
  • fornnordiska: víkingr m
  • franska: viking (fr) mf
  • frisiska: Wytsing (fy)
  • iriska: Uigingeach m, Lochlannach m
  • isländska: víkingur (is) m
  • skotsk gäliska: Lochlannach m
  • spanska: vikingo (es) m, vikinga f
  • tyska: Wikinger m

Se även