utböling

Substantiv

utböling

  1. (nedsättande) person från en annan plats
    1932: Ord och Bild:
    Erik Åmark växer sålunda upp i en omgivning, som talar ett annat språk än han själv och där han är en utböling […].
    2010 (30 aug): Segsliten namnstrid på Tjörn (Göteborgs-Posten):
    - Då kom en språkvetare, en utböling, och bestämde hur vi skulle stava. Utan att fråga oss i byn.

Etymologi

Av dialektal svenska, även med betydelsen ”gengångare av mördat barn”. Av fornsvenska utbyrþ (”utbörd”), av bära ut, om att bära ut nyfödda barn i skogen för att dö. Jämför orden myling och vålnad med samma ljudförändring.

Översättningar