jord

Substantiv

jord

• uttal: /juːrd/

1. material bestående av en blandning av löst sammansatta organiska och oorganiska ämnen som samlas ovanpå fast berggrund; även om mytologiskt grundelement i grekisk och kinesisk filosofi

   Det blir fina skördar varje år tack vare den näringsrika jorden.

2. (mindre ofta i plural) landområde, särskilt om jordbruksmark; mark

3. (astronomi) (särskilt i bestämd form, även Jorden) hypotetisk planet med egenskaper liknande jordens, oftast i plural

   Endast ett fåtal människor har varit på en annan himlakropp än jorden.

   Många forskare tror att det finns fler jordar som vår ute i universum.

   Besläktade ord: jorderike, jordevarv

4. (ellära) en referens mot vilken man mäter elektrisk spänning, ofta fysiskt kopplad till marken

   Besläktade ord: jorda, jordkabel, jordmån

Homofoner: hjord, gjord (då uttalat med lång vokal; kan även uttalas med kort vokal)

Synonymer

mylla, stoft, jordmån, mull

Etymologi

Äldre fornsvenska iorþ. Av germanska *erþō, varav även engelska earth, tyska Erde. Ytterst av urindoeuropeiska *er-, varav även grekiska ἔρα, era, "jord".

Fraser

• gå under jorden - göra sig oåtkomlig för myndigheter och särskilt polisväsendet
• moder jord
• som uppslukad av jorden - spårlöst försvunnen
• vilja sjunka genom jorden - vilja försvinna av skam eller blygsel
• komma ner på jorden/ta ner någon på jorden - bli varse respektive göra någon varse om verkligheten
• ha fötterna på jorden - vara praktiskt inriktad
• vara jordnära - bortse från spekulationer, teoretiserande och önsketänkande