håva

Substantiv

håva

  1. (endast i plural) gåva (ofta abstrakta sådana)
    1784: Julklapp till magister Sprätt, Anna Maria Lenngren:
    Hvad båta verldens usla håfvor för den, som fått så stora gåfvor?
    1917: Daniel 11:8, Bibeln:
    Deras gudar och beläten och deras dyrbara håvor, både silver och guld, skall han ock föra såsom byte till Egypten.
    1998: Åtta kroppar, Susanne Ringell:
    Den förkrympta mannens kvinna äcklade henne än mer, en barnslig kvinna i friluftsmundering med en favoritscarf om halsen, en dåraktig kvinna som i dagarna tre hade försökt täppa till hålet i verkligheten med naturens håvor.
    Etymologi: Av fornsvenska hāva (”ägodel”), av medellågtyska have jämför fornhögtyska haba av habēn (tyska Habe). Singularformen håva användes inpå 1720-talet, men nu finns ordet endast i plural.
gåva (ofta abstrakta sådana)
  • polska: dar (pl) m

Verb

håva

  1. fånga med håv
    Fraser: håva in, håva fram, håva upp
fånga med håv
  • polska: łowić (pl), łapać (pl), chwytać (pl)